Jag heter Marta och är 35 år gammal. Jag bor i Stockholm tillsammans med min man och son. Jag är utbildad socionom och har arbetat inom Socialtjänsten sedan 2007. Våren 2011 fick jag diagnosen OCD. Jag var sjukskriven cirka ett år efter jag fick diagnosen då jag hade så pass svår OCD att det påverkade det mesta i mitt liv avsevärt. Jag började äta medicin i samband med att jag fick diagnosen vilket fungerade bra för mig och under hösten 2011 genomgick jag KBT-behandling (exponering med responsprevention) i grupp. Ungefär ett år efter att jag blivit sjukskriven började jag jobba igen. Jag mådde mycket bättre efter genomgången behandling. Jag åt fortfarande medicin, började trappa ner först ett år senare. November 2012 var jag tillbaka på jobbet på heltid. I samband med förlossning februari 2013 fick jag mitt första stora återfall av tvångstankar men tack vare allt jag lärt mig under min behandling tog jag mig ur relativt snabbt. Hela graviditeten hade annars gått bra. Nästa stora återfall av tvångstankar och tvångshandlingar fick jag först hösten 2015 i samband med en långvarig stressig jobb situation. Även i detta fall hjälpte allt jag lärt mig under min behandling men i och med att det var många saker på en gång som ledde till återfallet träffade jag samtidigt en psykolog för extra hjälp. Jag fick då även diagnosen GAD och genomgick en behandling i grupp under våren 2016. Idag mår jag bra. Jag delar mina erfarenheter för att sprida kunskap om psykisk ohälsa samt visa att man inte är ensam och att man kan bli bättre. Du kan komma i kontakt med mig via: memyselfiandocd@gmail.com

Om mig...

Allmänt Kommentera
Jag heter Marta och är 35 år gammal. Jag bor i Stockholm tillsammans med min man och son. Jag är utbildad socionom och har arbetat inom Socialtjänsten sedan 2007. Våren 2011 fick jag diagnosen OCD. Jag var sjukskriven cirka ett år efter jag fick diagnosen då jag hade så pass svår OCD att det påverkade det mesta i mitt liv avsevärt. Jag började äta medicin i samband med att jag fick diagnosen vilket fungerade bra för mig och under hösten 2011 genomgick jag KBT-behandling (exponering med responsprevention) i grupp. Ungefär ett år efter att jag blivit sjukskriven började jag jobba igen. Jag mådde mycket bättre efter genomgången behandling. Jag åt fortfarande medicin, började trappa ner först ett år senare. November 2012 var jag tillbaka på jobbet på heltid. I samband med förlossning februari 2013 fick jag mitt första stora återfall av tvångstankar men tack vare allt jag lärt mig under min behandling tog jag mig ur relativt snabbt. Hela graviditeten hade annars gått bra. Nästa stora återfall av tvångstankar och tvångshandlingar fick jag först hösten 2015 i samband med en långvarig stressig jobb situation. Även i detta fall hjälpte allt jag lärt mig under min behandling men i och med att det var många saker på en gång som ledde till återfallet träffade jag samtidigt en psykolog för extra hjälp. Jag fick då även diagnosen GAD och genomgick en behandling i grupp under våren 2016. Idag mår jag bra. Jag delar mina erfarenheter för att sprida kunskap om psykisk ohälsa samt visa att man inte är ensam och att man kan bli bättre. Du kan komma i kontakt med mig via: memyselfiandocd@gmail.com
När jag inte längre kunde ”lita” på mig själv... på mina sinnen... då sökte jag försäkran hos mina närmaste. Jag frågade ofta: Har jag stängt av spisen? Var spisen verkligen av? Jag slänger inget jag inte borde nu eller? Jag har väl inte lämnat kvar något på/ under stolen jag satt på? Jag bad andra vara med och titta på när jag låste dörren så att jag inte behövde vara ensam om det... så att de senare... när tvivlet och ångesten kom kunde ge mig försäkran att jag verkligen hade låst dörren. Helst av allt ville jag att någon annan skulle låsa medan jag stod och tittade på. Då var jag inte ansvarig för att dörren blev låst och då hade jag även bättre koll över ”låsningsprocessen”. Ett annat exempel är alla de gångerna då jag inte kunde undvika att handskas med papper på jobbet och efter att jag väl hade rört vid ett papper och ångesten kom så försökte jag minska den via tvångshandlingar. Ibland minskade ångesten en stund men oftast hjälpte inte mina tvångshandlingar för att försäkra mig om att allt skulle bli bra och att inget hemskt skulle hända... i början hjälpte tvångshandlingarna för stunden men till slut inte alls. I ren och skär desperation kunde jag ringa till min man och fråga om försäkringar via telefon. Jag förklarade förloppet hur jag hade rört vid pappret och vilka tvångshandlingar jag utförde för att försäkra mig om att inget blev kvar ”lämnat” på pappret jag hade rört vid. Genom denna beskrivning ville jag ha försäkring att jag verkligen hade kollat pappret tillräckligt noga och att jag därmed kunde känna mig säker på att allt var ok. Jag frågade om allt skulle vara ok, jag frågade om inget skulle hända... min man var därmed medberoende. Jag sökte försäkringar på det mesta men att få andras försäkran hjälpte egentligen bara för stunden. I längden blev jag inte mer säker exempelvis på att dörren var låst osv genom att få försäkringar. Dessutom kunde inte mina nära och kära vara med mig överallt. De kunde inte vara med mig på jobbet exempelvis. Senare, under min behandling fick jag lära mig att sluta fråga efter försäkringar... och mina närmaste fick samtidigt lära sig hur de skulle göra för att sluta ge mig försäkringar. Jag skulle inte be om försäkringar och om jag gjorde det så skulle de inte försäkra mig genom att svara exempelvis ”...ja, du stängde av spisen” när jag frågade. De skulle istället exempelvis säga ”jag kommer inte ge dig någon återförsäkring om spisen är avstängd eller inte”. Det var inte lätt till en början varken för mig eller mina närmaste. Jag var ju så van att fråga efter försäkringar och mina närmaste var vana att ge mig försäkringar. Men träning, envishet och hopp om att jag skulle bli bättre och övertygelse om att detta var den enda vägen ledde till att det blev lättare och lättare med tiden. Nu ber jag inte längre om försäkringar. Självklart blir jag osäker ibland men har inte längre det behovet. Jag kan dock komma på mig själv... att jag i tanken försäkrar mig själv... om jag exempelvis verkligen stängde av spisen... men i dag kan jag stoppa mig själv och tänker istället ”men då får väl spisen var på”, ”är den på...då får den vara på”, ”då får det brinna...jag går inte tillbaka”...ibland kan jag till och med flit föreställa mig att spisen är på, bara för att utmana mig ytterligare.

ÅTERFÖRSÄKRINGAR

Allmänt Kommentera
När jag inte längre kunde ”lita” på mig själv... på mina sinnen... då sökte jag försäkran hos mina närmaste. Jag frågade ofta: Har jag stängt av spisen? Var spisen verkligen av? Jag slänger inget jag inte borde nu eller? Jag har väl inte lämnat kvar något på/ under stolen jag satt på? Jag bad andra vara med och titta på när jag låste dörren så att jag inte behövde vara ensam om det... så att de senare... när tvivlet och ångesten kom kunde ge mig försäkran att jag verkligen hade låst dörren. Helst av allt ville jag att någon annan skulle låsa medan jag stod och tittade på. Då var jag inte ansvarig för att dörren blev låst och då hade jag även bättre koll över ”låsningsprocessen”. Ett annat exempel är alla de gångerna då jag inte kunde undvika att handskas med papper på jobbet och efter att jag väl hade rört vid ett papper och ångesten kom så försökte jag minska den via tvångshandlingar. Ibland minskade ångesten en stund men oftast hjälpte inte mina tvångshandlingar för att försäkra mig om att allt skulle bli bra och att inget hemskt skulle hända... i början hjälpte tvångshandlingarna för stunden men till slut inte alls. I ren och skär desperation kunde jag ringa till min man och fråga om försäkringar via telefon. Jag förklarade förloppet hur jag hade rört vid pappret och vilka tvångshandlingar jag utförde för att försäkra mig om att inget blev kvar ”lämnat” på pappret jag hade rört vid. Genom denna beskrivning ville jag ha försäkring att jag verkligen hade kollat pappret tillräckligt noga och att jag därmed kunde känna mig säker på att allt var ok. Jag frågade om allt skulle vara ok, jag frågade om inget skulle hända... min man var därmed medberoende. Jag sökte försäkringar på det mesta men att få andras försäkran hjälpte egentligen bara för stunden. I längden blev jag inte mer säker exempelvis på att dörren var låst osv genom att få försäkringar. Dessutom kunde inte mina nära och kära vara med mig överallt. De kunde inte vara med mig på jobbet exempelvis. Senare, under min behandling fick jag lära mig att sluta fråga efter försäkringar... och mina närmaste fick samtidigt lära sig hur de skulle göra för att sluta ge mig försäkringar. Jag skulle inte be om försäkringar och om jag gjorde det så skulle de inte försäkra mig genom att svara exempelvis ”...ja, du stängde av spisen” när jag frågade. De skulle istället exempelvis säga ”jag kommer inte ge dig någon återförsäkring om spisen är avstängd eller inte”. Det var inte lätt till en början varken för mig eller mina närmaste. Jag var ju så van att fråga efter försäkringar och mina närmaste var vana att ge mig försäkringar. Men träning, envishet och hopp om att jag skulle bli bättre och övertygelse om att detta var den enda vägen ledde till att det blev lättare och lättare med tiden. Nu ber jag inte längre om försäkringar. Självklart blir jag osäker ibland men har inte längre det behovet. Jag kan dock komma på mig själv... att jag i tanken försäkrar mig själv... om jag exempelvis verkligen stängde av spisen... men i dag kan jag stoppa mig själv och tänker istället ”men då får väl spisen var på”, ”är den på...då får den vara på”, ”då får det brinna...jag går inte tillbaka”...ibland kan jag till och med flit föreställa mig att spisen är på, bara för att utmana mig ytterligare.
Under tiden jag var sjuk hade jag svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna göra vissa saker igen. Jag visste att dessa saker egentligen inte var omöjliga att utföra eftersom jag hade utfört dem innan jag blev sjuk. Innan jag blev sjuk kunde jag... slänga skräp, gå in i en bokaffär, bläddra i böcker, posta brev, handla, prova kläder i affären, gå på bio. Förut kunde jag gå av bussen utan att behöva vända mig om en gång...två...tio gånger. Innan jag blev sjuk kunde jag sitta på bussen och läsa tidningen eller en bok istället för att hela tiden tänka på vad jag behövde kontrollera så att jag kände mig säker på att jag inte lämnade kvar något. När jag var sjuk kunde jag inte göra dessa saker och många, många... många fler. Jag var så rädd för att tappa/ lämna kvar något... att jag till slut undvek att gå till vissa platser, ta i vissa saker, gå bredvid... eller i närheten av vissa saker. När tvångstankarna kom ”tänk om jag tappat sekretessmaterial?”... ”tänk om jag råkat slänga med sekretessmaterial när jag slängde mitt tuggummi?”... ”kollade jag under/ bredvid papperskorgen så att jag inte tappade sekretessmaterial bredvid den när jag slängde mitt tuggummi?”... ”hade jag något sekretessbelagt i mina händer... innan jag tog ut tuggummit ur munnen och när jag skulle slänga det i papperskorgen?”...... och när tvångshandlingarna tog för lång tid och när de inte räckte till för att försäkra mig om att jag faktiskt inte hade slängt något som jag inte skulle slänga... då började jag att undvika... undvika att exempelvis slänga saker. Jag undvek att slänga saker överhuvudtaget för om jag inte gjorde det då fanns det ju ingen risk att jag av misstag skulle slänga något som jag absolut inte skulle. Till slut räckte det inte att jag undvek att slänga saker eftersom jag fick för mig att jag kan ha slängt något bara för att jag gick förbi en papperskorg. Så jag började undvika att gå nära papperskorgar... jag kunde då gå en omväg för att inte gå förbi en papperskorg. Och så fortsatte det... till slut var det inte mycket jag kunde göra... jag undvek det mesta. Jag visste att innan jag blev sjuk kunde jag göra alla dessa saker, men nu var de helt omöjliga att utföra. Innan var de varken jobbiga eller särskilt tidskrävande ... jag utförde dem reflexmässigt... utan att tänka så mycket på vad jag gjorde (exempelvis hade jag ett skräp jag behövde slänga så slängde jag det bara). Men när jag var sjuk var något så enkelt som att slänga en tepåse helt omöjligt. Och trots att jag var medveten om hur det var förut var det omöjligt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna göra det igen. Det är svårt att förklara hur enkla vardagliga saker, som jag tidigare utförde ”bara av farten” kunde kännas helt omöjliga att utföra när jag var sjuk. Min rädsla för att tappa något var oerhört stor och ångesten var paralyserande. För att förhindra att jag tappade något och mina katastroftankar skulle bli till verklighet började jag kontrollera saker i min omgivning för att till varje pris förhindra att det jag var så rädd för skulle kunna inträffa. Kunde jag förhindra att jag tappade något så skulle mina katastroftankar inte bli till verklighet. Denna kontroll uttryckte sig i tvångshandlingar både inte och yttre. När tvångshandlingarna inte räckte började jag undvika saker för att förhindra att något hemskt skulle hända. Allt detta väckte mycket oro, ångest, smärta, rädsla, tårar och ibland även ilska. Ibland tänkte jag att jag måste vara galen... jag visste oftast att min rädsla för att tappa/ slänga något viktigt var obefogad... för hur kan jag råka slänga med något när jag bara slänger något så litet som ett tuggummi?! Hur kan jag slänga något genom att endast röra vid en papperskorg eller går nära den!?! Men rädslan för att det kunde finnas en risk... att det faktiskt skulle kunna hända... gjorde att jag inte vågade chansa. Jag vågade inte chansa att röra vid en papperskorg... för rörde jag papperskorgen så skulle jag kanske kunna tappa något... och då skulle något hemskt kunna hända. Det kunde jag inte riskera.

TVÅNGS- TANKE/HANDLING OCH UNDVIKANDE

Allmänt Kommentera
Under tiden jag var sjuk hade jag svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna göra vissa saker igen. Jag visste att dessa saker egentligen inte var omöjliga att utföra eftersom jag hade utfört dem innan jag blev sjuk. Innan jag blev sjuk kunde jag... slänga skräp, gå in i en bokaffär, bläddra i böcker, posta brev, handla, prova kläder i affären, gå på bio. Förut kunde jag gå av bussen utan att behöva vända mig om en gång...två...tio gånger. Innan jag blev sjuk kunde jag sitta på bussen och läsa tidningen eller en bok istället för att hela tiden tänka på vad jag behövde kontrollera så att jag kände mig säker på att jag inte lämnade kvar något. När jag var sjuk kunde jag inte göra dessa saker och många, många... många fler. Jag var så rädd för att tappa/ lämna kvar något... att jag till slut undvek att gå till vissa platser, ta i vissa saker, gå bredvid... eller i närheten av vissa saker. När tvångstankarna kom ”tänk om jag tappat sekretessmaterial?”... ”tänk om jag råkat slänga med sekretessmaterial när jag slängde mitt tuggummi?”... ”kollade jag under/ bredvid papperskorgen så att jag inte tappade sekretessmaterial bredvid den när jag slängde mitt tuggummi?”... ”hade jag något sekretessbelagt i mina händer... innan jag tog ut tuggummit ur munnen och när jag skulle slänga det i papperskorgen?”...... och när tvångshandlingarna tog för lång tid och när de inte räckte till för att försäkra mig om att jag faktiskt inte hade slängt något som jag inte skulle slänga... då började jag att undvika... undvika att exempelvis slänga saker. Jag undvek att slänga saker överhuvudtaget för om jag inte gjorde det då fanns det ju ingen risk att jag av misstag skulle slänga något som jag absolut inte skulle. Till slut räckte det inte att jag undvek att slänga saker eftersom jag fick för mig att jag kan ha slängt något bara för att jag gick förbi en papperskorg. Så jag började undvika att gå nära papperskorgar... jag kunde då gå en omväg för att inte gå förbi en papperskorg. Och så fortsatte det... till slut var det inte mycket jag kunde göra... jag undvek det mesta. Jag visste att innan jag blev sjuk kunde jag göra alla dessa saker, men nu var de helt omöjliga att utföra. Innan var de varken jobbiga eller särskilt tidskrävande ... jag utförde dem reflexmässigt... utan att tänka så mycket på vad jag gjorde (exempelvis hade jag ett skräp jag behövde slänga så slängde jag det bara). Men när jag var sjuk var något så enkelt som att slänga en tepåse helt omöjligt. Och trots att jag var medveten om hur det var förut var det omöjligt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna göra det igen. Det är svårt att förklara hur enkla vardagliga saker, som jag tidigare utförde ”bara av farten” kunde kännas helt omöjliga att utföra när jag var sjuk. Min rädsla för att tappa något var oerhört stor och ångesten var paralyserande. För att förhindra att jag tappade något och mina katastroftankar skulle bli till verklighet började jag kontrollera saker i min omgivning för att till varje pris förhindra att det jag var så rädd för skulle kunna inträffa. Kunde jag förhindra att jag tappade något så skulle mina katastroftankar inte bli till verklighet. Denna kontroll uttryckte sig i tvångshandlingar både inte och yttre. När tvångshandlingarna inte räckte började jag undvika saker för att förhindra att något hemskt skulle hända. Allt detta väckte mycket oro, ångest, smärta, rädsla, tårar och ibland även ilska. Ibland tänkte jag att jag måste vara galen... jag visste oftast att min rädsla för att tappa/ slänga något viktigt var obefogad... för hur kan jag råka slänga med något när jag bara slänger något så litet som ett tuggummi?! Hur kan jag slänga något genom att endast röra vid en papperskorg eller går nära den!?! Men rädslan för att det kunde finnas en risk... att det faktiskt skulle kunna hända... gjorde att jag inte vågade chansa. Jag vågade inte chansa att röra vid en papperskorg... för rörde jag papperskorgen så skulle jag kanske kunna tappa något... och då skulle något hemskt kunna hända. Det kunde jag inte riskera.