KommenteraI samband med förlossning februari 2013 fick jag mitt första stora återfall av tvångstankar. Några dagar efter att min son föddes fick jag en jobbig tvångstanke som snabbt väckte mycket ångest. Genom behandling 2011 fick jag verktyg för att upptäcka och hantera tvångstankar (tvångstankar går inte styra det är tvångshandlingarna som man arbetar med i behandling). Jag förstod därmed snabbt att jag inte fick göra vissa saker och lyckades att inte utföra några tvångshandlingar varken synliga eller osynliga. Jag visste även att jag inte fick undvika eller fråga om återförsäkringar. Det var till en början inte så lätt eftersom tvångstanken skilde sig från de jag haft tidigare och jag fick hitta nya sätt att hantera tvångstankten. Jag mådde dåligt i ungefär en månad innan det började bli bättre. Inför förlossningen hade jag minskat ner medicinen från 150mg till 50mg men ökade till 100mg direkt efter i och med återfallet. Jag fick träffa en kurator också.
Mitt andra stora återfall, denna gång av både tvångstankar och tvångshandlingar var i samband med långvarig stressig situation på jobbet och personlig förlust. I början av 2015 i och med omorganisation blev det väldigt osäkert och stressigt på jobbet. Några månader efter blev jag gravid, det var planerat. Jag märkte snabbt att jag började oroa mig över att inget skulle hända bebisen i magen mycket mer än när jag var gravid första gången med min son. Jag började ha mer och mer koll/kontroll över vad jag exempelvis åt och annat som kunde vara dåligt och påverka bebisen negativt. När jag var gravid första gången så följde jag råden på Livsmedelsverkets hemsida och kände mig inte särskilt begränsad av något och hade i stort en bra graviditet. Nu andra gången var det istället annorlunda.
Jag kommer ihåg att jag köpte en macka och fick skinka också istället för bara ost. Jag hann ta en tugga och svälja en liten bit av skinkan innan jag insåg det. Jag fick en klump i magen men fortsatte äta efter jag tagit bort skinkan. Jag kunde dock inte sluta tänka och oroa mig och tvångstankarna trängde sig på, snart kom ångesten och jag fick panik. Jag gick till toaletten och stoppade fingrarna i munnen och försökte kräkas. Jag fick ut lite men blev inte mer säker på att allt var ok och jag fortsatte oroa mig. Därefter började jag kontrollera allt mer, råden på Livsmedelsverket var inte tillräckliga. Jag kommer ihåg att jag åt Philadelphia ost efter jag sökt på deras hemsida för att kolla om jag fick det. På Philadelphias förpackning står nämligen inte att osten är pastöriserad. Jag vet att det inte behöver skrivas ut, bara om det är opastöriserat så behöver det skrivas ut. Jag bad även min man kolla vad som stod på hemsidan så att jag förstått allting rätt men det hjälpte inte med återförsäkring. Det slutade med att jag inte åt osten trots att jag fick äta den. Jag började snart även oroa mig att maten inte var tillräckligt tillagad och så fortsatte det. Jag vet att jag borde satt en gräns och inte undvikit inte frågat om återförsäkringar och inte utfört tvångshandlingar men jag ville vara säker på att inget skulle hända bebisen vilket jag förstår inte är möjligt men i detta fall var det för svårt att rycka på axlarna och säga det får bli som det blir, vilket jag vet jag borde gjort. Men det var för svårt, det handlade inte om mig utan om mitt barn.
Jag fick missfall, det var inget jag gjorde fel det vet jag och jag kände inte heller att jag kunde gjort något annorlunda. Men en förlust kände jag och var ledsen över allt som kunde varit men nu inte blev. Jag var hemma cirka en vecka efter missfallet. I samband med detta och den stressiga jobbsituationen började jag återigen kontrollera det som hade med sekretessen att göra på jobbet. Jag uppmärksammade det snabbt och vidtog åtgärder för att det inte skulle bli värre. Jag började även tvivla på mig och hur väl jag utförde mitt jobb och så brast det. Jag sökte hjälp via vårdcentralen och blev sjukskriven på 50%. Jag köpte även boken ”Fri från tvång” som är skriven av psykologerna som arbetar på Ångestenheten och går igenom den behandling jag gick igenom 2011. Jag arbetade med boken på egen hand för att färska upp allt jag lärt mig tidigare. Jag träffade en psykolog på vårdcentralen samtidigt för att få hjälp med min ökande oro.
Situationen på jobbet var fortsatt ohållbar och jag blev därmed sjukskriven på 100%. Jag insåg då att jag inte kunde arbeta kvar, det var ett stressigt jobb i sig men nu blev det ohållbart. Jag hittade ett annat jobb och sa därmed upp mig. Jag skulle börja på nya jobbet i början av mars 2016 men var i sämre skick än jag trodde och blev fortsatt sjukskriven. Jag fick då diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom) och blev remitterad vidare för behandling. Jag påbörjade i gruppterapi cirka en månad efter, i april 2016.
Efter att min sjukskrivning gick ut har jag haft planen att starta eget som föreläsare. Jag startade sidan www.memyselfiandocd.blogg.se samt har varit aktiv på olika sociala medier för att sprida kunskap om Tvångssyndrom / OCD för att öka kunskapen och öppenheten om sjukdomen.
Under höstan 2017 kom nästa återfall då jag fick en jobbig tanke och blev därmed remitterad ännu en gång till Ångestenheten för behandling. Denna gången ligger fokusen mest på mina mentala tvångshandlingar, försäkringar och undvikande. Jag håller på att lära mig att stå ut med osäkerheten och oron. Jag får även hjälp med dermotillomani sk. "skinpicking”.
Just nu mår jag bättre, har fått massor av verktyg och även lärt mig mycket om mig själv. Har reflektrat mycket över min barndom, tonår samt tidiga vuxenliv och har insett att jag har en del i bagaget som format mig till den jag är idag på gott och ont. Jag är optimistisk inför framtiden och försöker inte se mina återfall som något misslyckande. Så fortsättning följer...=)