I samband med förlossning februari 2013 fick jag mitt första stora återfall. Några dagar efter att min son föddes fick jag en jobbig tvångstanke som snabbt väckte mycket ångest. Genom min behandling 2011 fick jag verktyg för att upptäcka och hantera tvångstankar (tvångstankar går inte styra det är tvångshandlingarna som man arbetar med i behandling). Jag förstod därmed snabbt att jag inte fick göra vissa saker och lyckades att inte utföra några tvångshandlingar varken synliga eller osynliga. Jag visste även att jag inte fick undvika eller fråga om återförsäkringar. Det var till en början inte så lätt eftersom tvångstanken skilde sig från de jag haft tidigare och jag fick tänka efter hur jag skulle använda mina verktyg på just denna tvångstanke. Jag mådde dåligt i ungefär en månad innan det började bli bättre. Inför förlossningen hade jag minskat ner medicin från 150mg till 50mg men ökade till 100mg direkt efter i och med återfallet. Jag fick träffa en kurator också. Mitt andra stora återfall, denna gång av både tvångstankar och tvångshandlingar var i samband med långvarig stressig situation på jobbet och personlig förlust. I början av 2015 i och med omorganisation blev det väldigt osäkert och stressigt på jobbet. Några månader efter blev jag gravid, det var planerat. Jag märkte dock snabbt att jag började oroa mig så att det inte skulle hända något bebisen i magen mycket mer än när jag var gravid första gången. Jag började ha mer och mer koll/ kontroll över vad jag exempelvis åt och annat som kunde vara dåligt och påverka bebisen negativt. När jag var gravid första gången så följde jag råden på Konsumentverkets hemsida och kände mig inte särskilt begränsad av något och hade i stort en bra graviditet. Nu andra gången var det istället annorlunda. Jag kommer ihåg att jag köpte en macka och fick skinka också istället för bara ost. Jag hann ta en tugga och svälja en liten bit av skinkan innan jag insåg det. Jag fick en klump i magen men fortsatte äta efter jag tagit bort skinkan. Jag kunde dock inte sluta tänka och oroa mig och tvångstankarna trängde sig på, snart kom ångesten och jag fick panik. Jag gick till toaletten och stoppade fingrarna i munnen och försökte kräkas. Jag fick ut lite men blev inte mer säker på att allt var ok och jag fortsatte oroa mig. Därefter började jag kontrollera allt mer, råden på Konsumentverket var inte tillräckliga. En annan gång åt jag Philadelphia ost efter jag sökt på deras hemsida för att kolla om jag fick det. På Philadelphias förpackning står nämligen inte att osten är pastöriserad. Jag vet att det inte behöver skrivas ut, bara om det är opastöriserat så behöver det skrivas ut. Jag bad även min man kolla vad som stod på hemsidan så att jag förstått allting rätt men det hjälpte inte med återförsäkring. Det slutade att jag inte åt osten trots att jag fick äta den. Jag började snart även oroa mig att maten inte var tillräckligt tillagad och så fortsatte det. Jag vet att jag borde satt en gräns och inte undvikit inte frågat om återförsäkringar och inte utfört tvångshandlingar men jag ville vara säker på att inget skulle hända bebisen vilket jag förstår inte är möjligt men i detta fall var det för svårt att rycka på axlarna och säga det får vara som det vilket jag vet jag borde gjort. Men det var för svårt, det handlade inte om mig utan om mitt barn. Jag fick missfall, det var inget jag gjorde fel det vet jag och jag kände inte heller att jag kunde gjort något annat. Men en förlust kände jag och var ledsen över allt som kunde varit men nu inte blev. Jag var hemma cirka en vecka efter missfallet. I samband med detta och den stressiga jobbsituationen började jag återigen kontrollera det som hade med sekretessen att göra på jobbet. Jag uppmärksammade det snabbt och vidtog åtgärder för att det inte skulle bli värre. Jag började också tvivla på mig och hur väl jag utförde mitt jobb och så brast det. Jag sökte hjälp via vårdcentralen och blev sjukskriven på 50%. Jag köpte även boken ”Fri från tvång” som är skriven av psykologerna som arbetar på Ångestenheten. Boken går igenom den behandling jag gick igenom 2011. Jag arbetade med boken på egen hand för att färska upp allt jag lärt mig tidigare. Jag träffade en psykolog på vårdcentralen samtidigt för att arbeta med min ökande oro. Situationen på jobbet var fortsatt ohållbar och jag blev sjukskriven på 100% i december 2015. Jag insåg då att jag inte kunde arbeta kvar, det var ett stressigt jobb i sig och nu blev det ohållbart. Jag hittade ett annat jobb och sa därmed upp mig. Jag skulle börja på nya jobbet i början av mars 2016 men var i sämre skick än jag trodde och blev fortsatt sjukskriven. Jag fick då diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom) och blev remitterad vidare för att få behandling. Jag påbörjade gruppterapi cirka en månad efter, i april 2016. Även om jag fick verktyg för att hantera min oro var det svårt att inte oroa sig avseende framtida graviditet. Jag kände mig inte stark nog att klara en graviditet psykiskt. Samtidigt kände jag stress i och med att tiden gick och att jag snart skulle fylla 35 vilket innebär att riskerna att något kan hända med bebis vid graviditet ökar. Risken är inte så stor i början så även om riskerna ökar så är de egentligen inte så stora men det var inget som gjorde mig mer säker på annat än att det skulle gå dåligt. Jag har alltid kämpat mot min ångest och har inte velat att den ska styra, har förlorat en del på grund av min ångest redan. Jag tog upp detta med min man och ju mer vi pratade så insåg vi att vi var rätt nöjda med vår lilla familj och det viktigaste var att jag mådde bra så jag kunde njuta av mitt liv. Sedan kom även insikten att det inte alltid är mitt val om ångesten får styra eller inte. Jag kan kämpa men om jag inte klarar det så är det ingen ide att skuldbelägga sig på grund av det också. Det är det jag tycker är svårt med psykisk sjukdom, att jag tror att jag har makten att bli bättre vilket jag förmodligen inte skulle tro i lika stor utsträckning om det handlade om att jag inte klarade en graviditet på grund av fysisk sjukdom. Jag var sorgsen till en början men just nu känner jag mig tillfreds med beslutet att inte ha fler barn, även om det inte är helt bestämt. Efter att jag min sjukskrivning gick ut har jag planerat och förberett mig inför att starta eget som föreläsare under hösten 2017. Idag har jag en blogg och är aktiv på olika sociala medier för att sprida kunskap om Tvångssyndrom / OCD och hoppas att det bidrar till att öka öppenheten om sjukdomen.

ÅTERFALL

Allmänt Kommentera
I samband med förlossning februari 2013 fick jag mitt första stora återfall. Några dagar efter att min son föddes fick jag en jobbig tvångstanke som snabbt väckte mycket ångest. Genom min behandling 2011 fick jag verktyg för att upptäcka och hantera tvångstankar (tvångstankar går inte styra det är tvångshandlingarna som man arbetar med i behandling). Jag förstod därmed snabbt att jag inte fick göra vissa saker och lyckades att inte utföra några tvångshandlingar varken synliga eller osynliga. Jag visste även att jag inte fick undvika eller fråga om återförsäkringar. Det var till en början inte så lätt eftersom tvångstanken skilde sig från de jag haft tidigare och jag fick tänka efter hur jag skulle använda mina verktyg på just denna tvångstanke. Jag mådde dåligt i ungefär en månad innan det började bli bättre. Inför förlossningen hade jag minskat ner medicin från 150mg till 50mg men ökade till 100mg direkt efter i och med återfallet. Jag fick träffa en kurator också. Mitt andra stora återfall, denna gång av både tvångstankar och tvångshandlingar var i samband med långvarig stressig situation på jobbet och personlig förlust. I början av 2015 i och med omorganisation blev det väldigt osäkert och stressigt på jobbet. Några månader efter blev jag gravid, det var planerat. Jag märkte dock snabbt att jag började oroa mig så att det inte skulle hända något bebisen i magen mycket mer än när jag var gravid första gången. Jag började ha mer och mer koll/ kontroll över vad jag exempelvis åt och annat som kunde vara dåligt och påverka bebisen negativt. När jag var gravid första gången så följde jag råden på Konsumentverkets hemsida och kände mig inte särskilt begränsad av något och hade i stort en bra graviditet. Nu andra gången var det istället annorlunda. Jag kommer ihåg att jag köpte en macka och fick skinka också istället för bara ost. Jag hann ta en tugga och svälja en liten bit av skinkan innan jag insåg det. Jag fick en klump i magen men fortsatte äta efter jag tagit bort skinkan. Jag kunde dock inte sluta tänka och oroa mig och tvångstankarna trängde sig på, snart kom ångesten och jag fick panik. Jag gick till toaletten och stoppade fingrarna i munnen och försökte kräkas. Jag fick ut lite men blev inte mer säker på att allt var ok och jag fortsatte oroa mig. Därefter började jag kontrollera allt mer, råden på Konsumentverket var inte tillräckliga. En annan gång åt jag Philadelphia ost efter jag sökt på deras hemsida för att kolla om jag fick det. På Philadelphias förpackning står nämligen inte att osten är pastöriserad. Jag vet att det inte behöver skrivas ut, bara om det är opastöriserat så behöver det skrivas ut. Jag bad även min man kolla vad som stod på hemsidan så att jag förstått allting rätt men det hjälpte inte med återförsäkring. Det slutade att jag inte åt osten trots att jag fick äta den. Jag började snart även oroa mig att maten inte var tillräckligt tillagad och så fortsatte det. Jag vet att jag borde satt en gräns och inte undvikit inte frågat om återförsäkringar och inte utfört tvångshandlingar men jag ville vara säker på att inget skulle hända bebisen vilket jag förstår inte är möjligt men i detta fall var det för svårt att rycka på axlarna och säga det får vara som det vilket jag vet jag borde gjort. Men det var för svårt, det handlade inte om mig utan om mitt barn. Jag fick missfall, det var inget jag gjorde fel det vet jag och jag kände inte heller att jag kunde gjort något annat. Men en förlust kände jag och var ledsen över allt som kunde varit men nu inte blev. Jag var hemma cirka en vecka efter missfallet. I samband med detta och den stressiga jobbsituationen började jag återigen kontrollera det som hade med sekretessen att göra på jobbet. Jag uppmärksammade det snabbt och vidtog åtgärder för att det inte skulle bli värre. Jag började också tvivla på mig och hur väl jag utförde mitt jobb och så brast det. Jag sökte hjälp via vårdcentralen och blev sjukskriven på 50%. Jag köpte även boken ”Fri från tvång” som är skriven av psykologerna som arbetar på Ångestenheten. Boken går igenom den behandling jag gick igenom 2011. Jag arbetade med boken på egen hand för att färska upp allt jag lärt mig tidigare. Jag träffade en psykolog på vårdcentralen samtidigt för att arbeta med min ökande oro. Situationen på jobbet var fortsatt ohållbar och jag blev sjukskriven på 100% i december 2015. Jag insåg då att jag inte kunde arbeta kvar, det var ett stressigt jobb i sig och nu blev det ohållbart. Jag hittade ett annat jobb och sa därmed upp mig. Jag skulle börja på nya jobbet i början av mars 2016 men var i sämre skick än jag trodde och blev fortsatt sjukskriven. Jag fick då diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom) och blev remitterad vidare för att få behandling. Jag påbörjade gruppterapi cirka en månad efter, i april 2016. Även om jag fick verktyg för att hantera min oro var det svårt att inte oroa sig avseende framtida graviditet. Jag kände mig inte stark nog att klara en graviditet psykiskt. Samtidigt kände jag stress i och med att tiden gick och att jag snart skulle fylla 35 vilket innebär att riskerna att något kan hända med bebis vid graviditet ökar. Risken är inte så stor i början så även om riskerna ökar så är de egentligen inte så stora men det var inget som gjorde mig mer säker på annat än att det skulle gå dåligt. Jag har alltid kämpat mot min ångest och har inte velat att den ska styra, har förlorat en del på grund av min ångest redan. Jag tog upp detta med min man och ju mer vi pratade så insåg vi att vi var rätt nöjda med vår lilla familj och det viktigaste var att jag mådde bra så jag kunde njuta av mitt liv. Sedan kom även insikten att det inte alltid är mitt val om ångesten får styra eller inte. Jag kan kämpa men om jag inte klarar det så är det ingen ide att skuldbelägga sig på grund av det också. Det är det jag tycker är svårt med psykisk sjukdom, att jag tror att jag har makten att bli bättre vilket jag förmodligen inte skulle tro i lika stor utsträckning om det handlade om att jag inte klarade en graviditet på grund av fysisk sjukdom. Jag var sorgsen till en början men just nu känner jag mig tillfreds med beslutet att inte ha fler barn, även om det inte är helt bestämt. Efter att jag min sjukskrivning gick ut har jag planerat och förberett mig inför att starta eget som föreläsare under hösten 2017. Idag har jag en blogg och är aktiv på olika sociala medier för att sprida kunskap om Tvångssyndrom / OCD och hoppas att det bidrar till att öka öppenheten om sjukdomen.
DU ÄR INTE ENSAM! Det finns hjälp att få och du kan må bättre!
#tvångssyndrom #OCD är en sjukdom! Det går inte bara "sluta", precis som att ställa sig upp och gå om man har brutna ben.

Har du tvångssyndrom/OCD (Obsessive Compulsive Disorder)?

Allmänt Kommentera
DU ÄR INTE ENSAM! Det finns hjälp att få och du kan må bättre!
#tvångssyndrom #OCD är en sjukdom! Det går inte bara "sluta", precis som att ställa sig upp och gå om man har brutna ben.