KommenteraI mars 2011 fick jag diagnosen Tvångssyndrom. Cirka fem månader tidigare (november 2010) hade tvångstankarna och tvångshandlingarna smugit sig på, sakta till en början och sedan snabbare och snabbare och plötsligt befann jag mig mitt i helvetet utan att veta hur jag kom dit och utan någon som helst aning hur jag skulle ta mig tillbaka.
Första gången jag hade tvångstankar (vad jag kommer ihåg) var i den tidiga tonåren. Ungefär ett år plågade tvångstankarna mig innan de ”försvann”. De återkom dock igen i cirka 20-års åldern och plågade mig denna gång i nästa två år. Denna gång var tvångstankarna mer intensiva. De fanns med mig från och med att jag vaknade till och med att jag somnade. Tvångshandlingarna var vid den tiden mest mentala (inre tvångshandlingar) jag frågade andra om försäkringar och undvek också. Ångesten fanns där i princip konstant. Jag var ofta ledsen och grät mycket. Jag hade svårt att koncentrera mig och hålla fokus, tvångstankarna var så påträngande. Jag försökte hålla mig sysselsatt hela tiden för att slippa tänka. Jag var orolig och stressad. Det var också då jag första gången sökte professionell hjälp. Att söka hjälp var inte något självklart för mig vid den tiden och jag oroade mig över vad jag skulle få för ”stämpel” i samband med det. Vad skulle människor tänka och tycka om det fick reda på att jag gick och pratade med en psykolog.
Mina yttre tvångshandlingar visade sig först mestadels i hemmet. De gjorde sig påminda främst när jag skulle gå hemifrån. Då fick jag alltid gå en runda för att se att alla apparater var avstängda och alla fönster och dörrar låsta osv. Ibland tog denna runda kort tid och ibland tog den lång tid. Om jag skulle vara borta hela dagen eller om jag skulle resa iväg tog rundan betydligt längre tid än om jag bara skulle iväg några timmar. Rundan för att kolla om allt var avstängt, låst kunde även ta längre tid om jag exempelvis hade ”en dålig dag”, jag kanske var ledsen över något, stressad osv då tog rundan längre tid än om allt var någorlunda ok i mitt liv.
Dessa tvångshandlingar var kopplade till tvångstankar som ”tänk om jag inte stängde av... exempelvis spisen”, ”tänk om jag inte låste ytterdörren” osv. Min största rädsla var att huset skulle brinna upp, eller att någon skulle göra inbrott. Känslan av oro fick mig att gå tillbaka ett flertal gånger för att dubbelkolla om allt verkligen var avstängt, om det verkligen var låst. När tankarna om brand och inbrott kom... fick jag en klump i magen, det var ångesten... och det enda sättet att bli av med ångesten var att gå tillbaka för att kolla... ibland om och om och om igen. Ibland klarade jag att inte gå tillbaka, jag hade då lyckats försäkra mig själv om att allt var ok, att jag hade stängt av och låst.
Trots att jag hade jobbiga perioder av tvångshandlingar kopplade till min kontroll av hemmet led jag inte så mycket av dem. Ibland, då och då var denna kontroll av hemmet jobbig, jag kunde komma försent exempelvis till arbetet för att jag hade gått tillbaka för att dubbelkolla allt igen. Vid dessa tillfällen när jag gick tillbaka kunde jag liksom ”fastna”, jag kollade och kollade och kollade... jag såg att till exempel spisen var avstängt men litade inte på det jag såg, jag litade inte på mig själv... så jag var tvungen att kolla igen och igen. Vid dessa tillfällen kunde jag känna på spisens plattor och då konstatera att de var kalla. Samtidigt som jag kände på plattorna sa jag till mig själv ”det är avstängt, plattorna är kalla”. När inte det räckte så kunde jag ringa till min man. Vid denna tidpunkt kände jag förmodligen redan panik över att jag inte kunde komma iväg. Jag sa då till min man ”jag tittar på spisen och ser att allt är av, det är noll, noll, noll, noll, noll, noll, jag känner på plattorna... de är kalla”... och så frågade jag honom ”är det av... kan jag gå nu... inget kommer att hända, va?”. När jag hade fått bekräftelse av honom att allt var ok och att jag kunde gå... gick jag. Jag visste ju att han egentligen inte kunde veta om spisen var av, han såg ju inte det själv, det var ju jag som tittade och kände på plattorna och sa till honom att det var avstängt, men jag ville inte bära ansvaret själv, jag ville inte ha ansvaret på mig om något mot förmodan skulle hända... genom att han bekräftade mig tog han över ansvaret.
Men som sagt... vid denna tidpunkt var inte tvångshandlingarna oöverkomliga, och jag led inte särskilt mycket av dem annars, bara i själva stunden när jag skulle gå hemifrån. Tvångshandlingarna begränsade mig inte vid den tiden. Det var inte så att jag stannade hemma för att slippa kontrollera exempelvis spisen och ytterdörren när jag skulle gå ut.