KommenteraNär jag inte längre kunde ”lita” på mig själv... på mina sinnen... då sökte jag försäkran hos mina närmaste. Jag frågade ofta: Har jag stängt av spisen? Var spisen verkligen av? Jag slänger inget jag inte borde nu eller? Jag har väl inte lämnat kvar något på/ under stolen jag satt på?
Jag bad andra vara med och titta på när jag låste dörren så att jag inte behövde vara ensam om det... så att de senare... när tvivlet och ångesten kom kunde ge mig försäkran att jag verkligen hade låst dörren. Helst av allt ville jag att någon annan skulle låsa medan jag stod och tittade på. Då var jag inte ansvarig för att dörren blev låst och då hade jag även bättre koll över ”låsningsprocessen”.
Ett annat exempel är alla de gångerna då jag inte kunde undvika att handskas med papper på jobbet och efter att jag väl hade rört vid ett papper och ångesten kom så försökte jag minska den via tvångshandlingar. Ibland minskade ångesten en stund men oftast hjälpte inte mina tvångshandlingar för att försäkra mig om att allt skulle bli bra och att inget hemskt skulle hända... i början hjälpte tvångshandlingarna för stunden men till slut inte alls.
I ren och skär desperation kunde jag ringa till min man och fråga om försäkringar via telefon. Jag förklarade förloppet hur jag hade rört vid pappret och vilka tvångshandlingar jag utförde för att försäkra mig om att inget blev kvar ”lämnat” på pappret jag hade rört vid. Genom denna beskrivning ville jag ha försäkring att jag verkligen hade kollat pappret tillräckligt noga och att jag därmed kunde känna mig säker på att allt var ok. Jag frågade om allt skulle vara ok, jag frågade om inget skulle hända... min man var därmed medberoende.
Jag sökte försäkringar på det mesta men att få andras försäkran hjälpte egentligen bara för stunden. I längden blev jag inte mer säker exempelvis på att dörren var låst osv genom att få försäkringar. Dessutom kunde inte mina nära och kära vara med mig överallt. De kunde inte vara med mig på jobbet exempelvis.
Senare, under min behandling fick jag lära mig att sluta fråga efter försäkringar... och mina närmaste fick samtidigt lära sig hur de skulle göra för att sluta ge mig försäkringar. Jag skulle inte be om försäkringar och om jag gjorde det så skulle de inte försäkra mig genom att svara exempelvis ”...ja, du stängde av spisen” när jag frågade. De skulle istället exempelvis säga ”jag kommer inte ge dig någon återförsäkring om spisen är avstängd eller inte”.
Det var inte lätt till en början varken för mig eller mina närmaste. Jag var ju så van att fråga efter försäkringar och mina närmaste var vana att ge mig försäkringar. Men träning, envishet och hopp om att jag skulle bli bättre och övertygelse om att detta var den enda vägen ledde till att det blev lättare och lättare med tiden.
Nu ber jag inte längre om försäkringar. Självklart blir jag osäker ibland men har inte längre det behovet. Jag kan dock komma på mig själv... att jag i tanken försäkrar mig själv... om jag exempelvis verkligen stängde av spisen... men i dag kan jag stoppa mig själv och tänker istället ”men då får väl spisen var på”, ”är den på...då får den vara på”, ”då får det brinna...jag går inte tillbaka”...ibland kan jag till och med flit föreställa mig att spisen är på, bara för att utmana mig ytterligare.