KommenteraJag har precis vaknat men ångesten är redan här. Jag använder inte spisen trots att jag gärna skulle koka lite gröt. Om jag använder spisen kommer jag aldrig komma hemifrån... då kommer jag att behöva utföra tvångshandlingar exempelvis kolla och kolla om och om igen om jag verkligen stängt av spisen. ”Om spisen inte är avstängd kan det ju börja brinna” är katastroftanken jag har. Jag är rädd för att lägenheten kan brinna upp, i princip allt jag äger och även min katt. Jag ser framför mig att katten brinner upp, hon jamar, lider - innan hon dör. Tanken på att katten dör och bilden av att katten lider och har ont... gör så att det trycker i bröstet... det är ångest jag känner. Tanken på att katten dör på grund av mig... på grund av att glömt stänga av spisen är så jobbig att jag slår bort den... men det går inte slå bort den... (jag kunde kanske slå bort de jobbiga tankarna förut men inte längre)... tanken bara dyker upp igen. Jag använder därför inte spisen på morgonen. Spisen är inte det enda som jag undviker att använda. Jag sätter inte på lampan i vardagsrummet heller exempelvis. Jag skulle aldrig stryka något på morgonen eller tända stearinljus bland annat. Att kolla spisen är jobbigt och tidskrävande och alltid alltid alltid ångestfyllt. Ibland går det snabbare men oftast tar det allt från några minuter upp till en halvtimme. Trots att jag försäkrar mig om att jag inte använt spisen idag på morgonen och att den därmed inte varit/ är på så hjälper det inte så mycket. Ritualerna (tvångshandlingarna) tar allt längre tid och ”hjälper” inte alls mycket i nuläget. Trots tvångshandlingarna är jag fortfarande inte säker på att spisen är av. Jag tittar på knapparna och ser att de alla pekar på noll. Men jag fortsätter kolla om och om igen trots att jag ser att de är på noll. Detta övertygar mig inte om att spisen är av. Jag säger och/ eller tänker att spisen är avstängd, spisen är avstängd... det står ju noll, noll, noll, noll, noll och noll. (Jag har inte någon speciellt antal hur många gånger jag behöver säga exempelvis ”spisen är avstängd, spisen är avstängd”... jag säger det eller annat tills jag känner mig säker på att spisen är avstängd. Jag använder alltså inte heller någon speciell fras utan frasen kan skilja sig åt). Men trots allt är jag inte säker. Inga lampor lyser som visar på att spisen är på heller men trots det är jag osäker. Jag känner på plattorna... känner att de är kalla men ändå är jag osäker... ändå är jag osäker på om jag använt spisen eller inte och om den är på eller ej. Rationellt så vet jag att jag inte använt spisen och jag vet att den är av men det räcker inte när tvångstankarna och känslorna tar över... när ångesten kommer. Hjärtat börjar slå snabbare och hårdare, jag blir yr i huvudet, är nära gråten... jag kommer inte hemifrån... jag är stressad för jag måste ju iväg... jag är redan sen... jag är svettig och det trycker i bröstet. Tårarna börjar rinna. Jag blir arg och förtvivlad och ledsen... det känns hopplöst och tungt. Jag ringer till min partner och ber honom bekräfta att spisen är av... jag ber honom säga att allt är ok och att jag kan gå. Ibland hjälper det och ibland inte... förut hjälpte det oftare... nu inte så mycket. Jag är medveten om att han egentligen inte kan veta om spisen är av eller ej men jag behöver höra försäkringen ändå... då tar han ansvaret från mig. Ibland fotar jag spisen så att jag senare kan titta på fotot och se att plattorna verkligen är av men det är inte alltid som det fungerar heller. Jag råkade kanske sätta på spisen efter jag tog fotot trots att jag kollade spisen och den var av. Jag litar inte heller alltid på fotot, tänk om det inte är dagens foto utan att jag tog det en annan dag? Detta trots att jag vet att jag inte satte på spisen efteråt och trots att jag vet att jag tog fotot just idag. Det är inte varje dag som jag kollar spisen på samma sätt... ibland räcker det att bara titta på knapparna och se att de står på noll allihopa och att alla lamporna är avstängda på spisen med. Oftast räcker det med detta medan andra gånger måste jag känna på plattorna också och/ eller ringa min man osv. När jag mår som sämst tar det alltid lång tid att kolla och det räcker ofta inte ens med en noggrann kontroll av allt. Jag är ändå osäker. Ibland ber jag min man kolla spisen innan han ska hemifrån. Jag skulle helst vilja gå hemifrån innan honom, att jag inte skulle behöva vara den som går sist. Ibland har det varit så att jag gått först men då har jag ändå kollat spisen, dock har det gått snabbare eftersom jag vet att han är hemma efter mig och då har han ansvaret. Jag ber då honom kolla spisen innan han ska gå. Detta trots att ingen av oss använt spisen och jag vet att han inte heller kommer använda den efter att jag gått. Även om jag kollade spisen innan jag la mig kvällen innan och har inte använt den på morgonen så måste jag ändå kolla om den är avstängd innan jag går hemifrån. För tänk om... jag råkat gå emot spisen och den sattes på av misstag... tänk om jag satte på den men minns inte det, morgonen har varit stressig. Det tar tid att kolla spisen men till slut kommer jag ändå hemifrån... om jag däremot hade använt spisen kanske jag aldrig skulle kommit iväg hemifrån. Spisen är bara ett exempel… det finns andra saker jag kollar eller undviker att använda också. Spisen är dock det jobbigaste. Ytterdörren kommer därefter. Jag har nu gått hemifrån... oftast går jag tillbaka för att kolla igen och igen... kolla spisen och / eller ytterdörren... eller kanske något annat. Eftersom jag är rädd att tappa något har jag redan innan jag gått hemifrån stängt min väska. Tanken om att jag tappar en sekretesshandling (som jag inte ens har med mig) har nu hamnat i bakgrunden och jag har ångest utan att ens tänka själva tanken. Rutinen är så väl inlärd nu. Allt är livsfarligt. Jag har ingenting i fickorna och jag har stängt fickorna. Jag har bara tagit med det nödvändigaste... ju färre saker jag har med mig desto mindre saker kan jag tappa. Jag går nerför trappan och kollar framför mig... ser jag något papper exempelvis så undviker jag att gå förbi det om möjligt... jag går gärna så långt borta det går ifrån pappret. Jag stannar upp och kollar bakåt ibland för att se att jag inte har tappat något. Blir jag för osäker behöver jag gå tillbaka och börja om igen. Jag undviker som sagt även papper som ligger framför mig. Jag är rädd för att sekretessbelagd information kan ”fastna” på pappret som ligger på marken framför om jag nuddar det eller om jag till och med bara går för nära det. Ibland kan jag bli så osäker trots att jag vet att jag inte kunde ha tappat ett papper som ligger framför mig... där jag inte passerat ännu... att jag måste ta upp det. Jag kollar det antingen där och då och slänger det men oftast så tar jag med det hem för att i lugn och ro kunna kolla pappret och slänga det då. Som tur händer det inte ofta att jag tar upp ”skräp”... när jag väl gör det skäms jag så oerhört men kan ändå inte låta bli. Ångesten är för stark, och ångesten styr mig. Innan jag överhuvudtaget tar upp pappret kollar jag att min väska mina fickor är stängda. Jag kollar även mina händer, på ovan och undersidan... så att jag verkligen inte har något i händerna innan jag tar på pappret (skräpet). Hela vägen till bussen kollar jag marken framför mig. Ibland stannar jag upp och kollar bakåt sedan kollar jag den platsen jag står på, jag tar ett steg bakåt för att verkligen se att jag inte tappat något där jag stannat innan jag fortsätter framåt igen. Ibland måste jag trots det gå tillbaka en bit och börja om. Jag går en omväg runt skräp och papperskorgar... går så långt som möjligt ifrån dessa så att jag inte råkar tappa någon sekretesshandling bland det skräp som ligger på marken eller i papperskorgen. Jag vet så klart att bara för att jag trampar på ett papper, går nära ett skräp eller en papperskorg så betyder det inte att någon sekretesshandling kommer att hamna på det skräpet eller i papperskorgen. Men ångesten är så stark att jag gör allt för att slippa den. Jag vågar inte ta någon risk. För om jag nu skulle tappa en sekretesshandling och det händer något hemskt på grund av det så kommer jag må jättedåligt och aldrig förlåta mig och jag kommer att ha ännu mer ångest… och ångesten är redan nu så stark att jag knappt orkar med. Bara själva synen av ett papper eller en papperskorg väcker jättemycket ångest. För att gå på bussen behöver jag ta fram min biljett. Jag kollar först att jag inte har något i mina händer, på ovan och undersidan. Därefter öppnar jag väskan, ytterfacket där endast biljetten finns... inget annat. Jag stänger väskan. Jag ser runt omkring mig, jag backar ett steg och kollar så jag inte tappat något på den platsen jag stått. Jag går framåt men stannar upp igen och tar en blick bakåt... och en blick till och en till. Blir jag för osäker så går jag tillbaka och kollar runt platsen och när det känns ok och säkert då fortsätter jag framåt. Jag går på bussen. Jag aktar mig för att nudda vid något och någon. Jag tänker att om mina fickor är stängda så kan inget falla ur dem... på golvet i bussen eller i någon annans väska eller ficka. Jag försäkrar mig om att mina fickor är stängda, jag minns (ser en inre bild) att jag stängde dem hemma och har inte öppnat dem sen dess. Det hjälper denna gång som tur är. Alternativet skulle vara att kolla fickorna men då kanske jag tappar något. Fickorna är kanske tomma för att jag har tappat något som fanns i dem. Så ibland är alternativet ännu jobbigare än det redan jobbiga och jag låter bli... inte för att jag lyckas motsätta mig utan för att alternativet är värre och jag klarar inte mer. Jag sätter mig helst på en ytterplats, annars står jag upp. Jag vill inte sitta nära fönstret... om det finns en gardin så vill jag undvika att nudda den. Så fort jag nuddar den kan sekretessinformation fasta på gardinen. Jag kollar efter andras öppna väskor och fickor och undviker att gå nära dessa. På ytterplatsen där jag sitter går människor förbi mig. På ostadiga ben med väska och kanske en tidning. Jag flyttar mig åt sidan så att de inte nuddar mig. Tidning innebär skräck på grund av sina många sidor... på någon av dessa sidor kan sekretessinformation fastna. Jag vet så klart att bara för att jag kommer i kontakt med en tidning som nuddar vid mig eller inte... så kommer inte sekretessinformation (som inte ens existerar) fastna där. Men logiken har inte en chans mot den oerhört starka ångesten. Jag spänner mig i hela kroppen, i varje muskel och käkarna trycks ihop. Jag sluter ögonen. Jag mår illa, jag är rädd, jag är yr, hjärtat slår, svetten rinner, ångesten trycker i bröstet. Jag vill gråta och skrika, jag vill springa därifrån. Jag känner panik!!! När jag börjar närma mig stationen jag ska av påbörjar jag kolla runt omkring mig så att jag inte har tappat något. Jag kollar på ena sidan av sätet och på andra... När jag väl rest mig upp kollar jag på sätet och på ryggstödet, jag kollar även på säkerhetsbältets ovan och undersida ibland och så på golvet under sätet och runt omkring - om och om igen. Det har hänt att jag åkt tillbaka till den hållplatsen jag åkte ifrån då jag fått för mig att jag tappat något på hållplatsen där jag klev på bussen. Hjärnan går på högvarv, men utåt märks inget. Jag verkar ”normal”. Jag döljer allt väl, jag har ursäkter om någon skulle ifrågasätta. Dagen har knappt börjat men jag är redan helt slut. Jag mår så dåligt. Vill bara gråta... gråter.