MIN BEHANDLING

Kommentera
Cirka en månad efter att mina tvångstankar/tvångshandlingar hade börjat sökte jag hjälp. Jag började gå i kognitivterapi ett par veckor senare. Jag träffade då en terapeut. Vi träffades var tredje vecka i en timme. Efter varje ”träff” hade jag uppgifter att göra till nästa möte. Eftersom jag var rädd för att bland annat att slänga något som absolut inte skulle slängas, var en av uppgifterna just att slänga saker. Jag skulle exempelvis slänga skräp i papperskorgen på jobbet på mitt rum. Det var oerhört svårt. Jag antingen undvek att slänga något överhuvudtaget och tog med skräpet hem istället eller så slängde jag skräpet på jobbet i papperskorgen efter noga och upprepad kontroll för att försäkra mig om att jag inte slängde något viktigt... men plockade till slut ändå upp det jag slängt ur papperskorgen och tog med det hem. Ångesten var helt enkelt för stor. Efter ett par månader... efter ett antal möten med terapeuten och ett antal hemuppgifter blev det lite bättre men jag gjorde varken några stora eller snabba framsteg. Snart började det bli sämre igen och i och med det började jag även tappa hoppet... ”tänk om jag inte kommer att bli bra igen?!” Jag kände mig mer och mer deppig. Under en träff med min terapeut sa hon att hon kände att hennes hjälp inte räckte till... och det var väl det jag kände också. Hon hänvisade mig att söka specialisthjälp via remiss från vårdcentralen. Jag ringde till vårdcentralen någon dag efter mötet med min terapeut. Det var en fredag, vid 12 tiden. Jag kommer ihåg att jag mådde väldigt dåligt den dagen, ångesten fanns där direkt när jag vaknade, den var med mig hela vägen till jobbet och under hela förmidagen. Jag hade redan dagen innan bestämt mig att jag skulle ringa till vårdcentralen under fredagen, men drog ut på det ändå. Varför vet jag inte. Jag höll ut till 12, sedan orkade jag inte mer. Jag var så ångestfylld... Jag gick ut från jobbet och promenerade en bit bort. Jag kommer ihåg att det var kallt. Jag var iskall om händerna när jag slog numret till vårdcentralen. Jag lämnade mina kontaktuppgifter enligt instruktionerna som följde och la sedan på luren. Jag skulle bli uppringd inom 5 minuter. När telefonen ringde var gråten inte långt borta och när jag började tala kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och rösten sprack. Jag berättade att jag mådde väldigt dåligt, att jag inte ville dö men att jag inte kunde fortsätta leva så här. Jag skakade i hela kroppen under tiden jag pratade. Jag fick tid på vårdcentralen samma dag, på eftermiddagen. Jag återvände till jobbet, plockade ihop allt och gick. På vårdcentralen träffade jag en läkare. Under besöket berättade hur jag mådde, hur allt började, hur allt hade utvecklats och situationen här och nu. Jag berättade om mina tvångstankar och tvångshandlingar. Jag berättade om att jag haft tvångstankar tidigare och om vilken hjälp jag tidigare sökt och fått. Jag berättade om ångesten. Läkaren kunde inte förstå hur jag hade klarat av att jobba med alla tvång jag hade och befarade att jag skulle bli utbränd så småningom också i och med allt. När jag gick från vårdcentralen hade jag fått diagnosen Tvångssyndrom, jag hade blivit sjukskriven i en månad. Läkaren remitterade mig vidare för behandling och jag fick även recept på medicin jag skulle börja med samma kväll. När läkaren sa att hon ville sjukskriva mig var det inget som jag hade väntat mig. Jag hade ju lämnat jobbet denna fredag hastigt utan tanke på att jag inte skulle komma tillbaka efter helgen... på måndag. Jag fick panik när jag hörde att jag skulle bli sjukskriven... i en månad!!! Jag förstod att det förmodligen var bra för mig men jag ville ändå inte. Jag ville gärna gå till jobbet, i alla fall på måndag för att göra klart det viktigaste, ta med vissa saker hem som jag inte ville lämna kvar. Genom att bli sjukskriven fick jag inte möjligheten att kontrollera. Ångesten var paralyserande. Jag oroade mig också för vad andra skulle tro och säga iom att jag blivit sjukskriven. Under hela helgen hittade jag på massor av ursäkter så att jag kunde gå till jobbet på måndag. Jag visste dock att det inte skulle bli bättre av att jag gick dit, kanske skulle det till och med bli värre. Jag visste att det skulle bli mycket svårare att gå ifrån jobbet utan att massa tvångstankar och tvångshandlingar, och en hel del ångest. Det var svårt att gå från jobbet även då jag visste att jag skulle tillbaka nästa dag, hur skulle det gå när jag visste att jag skulle tillbaka till jobbet först om en månad?! Jag våndades hela helgen… ska jag gå till jobbet på måndag eller inte? Till slut bestämde jag mig att inte gå, det var ett oerhört svårt beslut... men jag gick inte. Anledningen till att jag inte gick berodde inte på en inre styrka som jag hade - jag var nästan helt och hållet styrd av min ångest, av rädslan för ångesten, och ångesten ”vann” nästan alltid över mig då. Att jag faktiskt inte gick till jobbet på måndag berodde på rädsla. Rädslan... för att gå till jobbet och riskera att det kunde bli värre än det redan var... var mycket starkare... än rädslan för vad som skulle hända om jag inte gick tillbaka på måndag. Jag hämtade ut medicinen och tog en tablett så fort jag kom hem. Självklart tvekade jag och var rädd för att äta medicin men just då fanns det ingenting jag inte skulle prova, göra, säga för att må bättre. Först efter ca fyra månader efter att jag tog den första tabletten började jag känna en viss skillnad. Jag började må lite bättre. Dosen har ökats succesivt under en period till en dos som fungerade för mig Jag har inte upplevt särskilt många biverkningar av medicinen. Den första månaden under min sjukskrivning var väldigt jobbig. Jag sov mycket, och höll mig sysselsatt konstant för att inte tänka. Jag var då nästan bara hemma då mina tvångstankar och tvångshandlingar hade begränsat mig avsevärt. Jag var i princip fången i hemmet för att jag inte vågade gå ut på grund av risken för att tappa något. När jag blev sjukskriven övergick rädslan att tappa sekretesshandlingar till rädsla för att tappa mitt läkarintyg. Endast ett fåtal personer i min absoluta närhet visste om min problematik och jag ville absolut inte att någon annan skulle få reda på det. Jag skämdes oerhört. Det var också väldigt jobbigt att vänta, vänta på beskedet om jag kommer att få hjälp eller inte. Jag ville inte må så dåligt som jag gjorde, jag ville bara bli bättre, nu direkt! Det var svårt att stå ut... Ungefär en månad efter att jag blev remitterad vidare för behandling fick jag en besökstid på Ångestenheten. Första gången jag var där fick jag träffa en läkare. Till läkaren på Ångestenheten berättade jag om mig själv, min situation, tvångs- tankarna och handlingarna jag hade och utförde. Jag fick svara på massa olika frågor utifrån flertal frågeformulär för att kartlägga mitt problem och dess utsträckning. Det visade sig att jag hade svår OCD. Jag fick träffa läkaren totalt två gånger för så kallat bedömningssamtal (båda gångerna följde min man med... jag ville inte och klarade inte åka ensam). Därefter tog läkaren all information vidare till överläkare och psykologerna. Tillsammans skulle de bedöma om de kunde hjälpa mig där eller om det fanns annan hjälp någon annanstans som kunde vara bättre för mig. Oavsett vilket så skulle jag få hjälp någonstans. Det kändes som en lättnad att få reda på det. Efter några veckor fick jag besked att jag fick komma till ångestenheten för att påbörja min behandling om några månader. Efter detta besked var det en aning lättare att stå ut, dessutom började läkemedelsbehandlingen verka. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt. Jag var ofta orolig att jag ändå inte skulle få någon hjälp, att jag hade drömt eller missförstått något eller att de av någon anledning skulle ändra sig så att jag inte fick någon behandling. Efter några månader fick jag äntligen träffa en psykolog och en av två psykologkandidater som skulle medverka i behandlingen. Jag träffade psykologen två gånger och fick återigen svara på olika frågor och berätta om mig själv och mina tvång. Då fick jag även reda på att behandlingen skulle ske i grupp med andra personer som led av Tvångssyndrom. Detta var inget jag var beredd på. När psykologen sa det blev det helt svart för mig. I några minuter, hörde jag inte vad psykologen sa, allt jag kunde tänka på var att jag skulle gå i gruppterapi, att jag skulle behöva dela det jag dolt så väl med andra, som jag aldrig träffat förr. Jag fasade väldigt mycket för det, men då fanns det aldrig någon tanke på att jag skulle avstå behandlingen på grund av det. Jag hade väntat så på behandling, mina mediciner hade börjat verka och jag hade fått tid att ta det lugnt. Nu var jag beredd att göra vad som helst för att inte må skit hela tiden, för att må bättre, för att få tillbaka mitt liv. Gruppterapin började några veckor senare. Vi var totalt sex stycken i gruppen. Jag var livrädd, jag skämdes också, för vad de andra skulle tycka och tänka. Efteråt, efter denna första gruppterapitillfälle kommer jag ihåg att jag kände/tänkte att ”detta var inte så farligt” och ”det finns andra som jag =)”. Att inse att jag inte var ensam har haft en stor betydelse för mig. Min behandling pågick under ca 10 veckor. Behandlingen var i grupp men var individanpassad. I början av behandlingen fick man information om Tvångssyndrom och ångest. Sedan satte man upp sina egna mål och planerade sitt eget upplägg, det vill säga vad man skulle exponera sig för och i vilken grad, på vilket sätt man skulle göra och inte göra osv. Man träffades en gång i veckan i några timmar för att gå igenom föregående vecka och planera kommande vecka. Utöver det hade man egen tid varje vecka med psykologkandidaten för att utföra exponering med responsprevention. Även närstående fick utbildning under två tillfällen. Exempel: Jag fick skriva upp det jag undvek och det jag ville göra istället för att undvika. Jag hade exempelvis svårigheter att skicka brev. Jag ville undvika det helt om det gick. Det är dock inte möjligt att undvika detta, speciellt inte när man jobbar på en myndighet. Mitt mål var att kunna posta brev ”normalt”. Alltså lägga det jag ville i ett kuvert, klistra igen det, sätta på frimärke och skriva adress. Därefter skulle jag kasta brevet i brevlådan. Detta var till en början helt omöjligt så jag fick ha delmål, jag skulle börja med det lättaste för att nå det svåraste. Då jag tyckte det var minst jobbigt att posta ett brev till mig själv fick jag börja med det. Därefter skulle jag skicka brev till någon jag kände och till slut till någon jag inte kände, exempelvis en myndighet. Det är viktigt att lägga ribban på en lagom nivå så att man lyckas och vågar göra om det igen och igen och sedan gå vidare till nästa nivå. Det är viktigt att inte utföra några tvångshandlingar, varken inre eller yttre. Det är bättre att börja med något lätt och klara det utan att utföra tvångshandlingar än att ta något svårare och utföra tvångshandlingar. Det ska dock vara så pass svårt att det bör ge ett visst ångestpåslag. Får man ångest gör man rätt. Det är jätteläskigt men alternativet, att må så dåligt var värre.