TANKENS KRAFT

Kommentera
Hösten 2010 dök en tanke upp i mitt huvud. Jag hade precis börjat ett nytt jobb på en myndighet. Jag har alltid varit orolig att göra fel vad gäller sekretessen och vilka konsekvenser det kunde innebära för mig och personen som den sekretessbelagda informationen omfattade. En tanke blev snabbt flera… ”Tänk om jag råkade skriva om en klient i en annan klients journalanteckning, tänk om jag råkade skicka en klients sekretesshandlingar till en annan klient. Tänk om jag tappade sekretessinformation?” Jag är rätt bra på att föreställa mig det värsta och just då, kunde dessa tankar på några sekunder leda till katastroftankar om: att jag kommer att bli avskedad, att ingen kommer att vilja anställa mig, att jag inte kommer att kunna betala hyran och blir därmed hemlös, att jag blir lämnad av min man, att min familj skäms för mig och vill inte ha något med mig att göra, att jag kommer att hamna i fängelse och personen som sekretesshandlingen handlade om kommer att dö eftersom info som inte skulle komma ut hade gjort det. Men ångesten brukade gå över och i början upptog dessa tankar inte särskilt mycket av min tid. Det var inga behagliga tankar så jag tänkte inte gärna på dem. Till en början var det inte så svårt att slå bort dessa tankar när de väl dök upp. Men ju mer jag slog bort de, ju längre tiden gick... växte sig tankarna allt starkare och etsade sig fast mer och mer. Till slut upptog dessa tankar en stor del av min vakna tid och väckte alltmer obehag. När jag inte längre kunde slå bort tankarna försökte jag neutralisera dem genom att tänka rationellt. Jag tänkte bland annat för mig själv att sannolikheten att jag tappar en sekretessbelagd är väldigt liten. Detta lyckades dock inte försäkra mig om att det inte var någon fara. Då rationellt tänkande inte lyckades... försökte jag att inte tänka alls, jag höll mig sysselsatt så jag inte kunde tänka. Men så småningom blev tankarna så påträngande och intensiva att de var det enda jag hade i huvudet, tankarna fanns där konstant, hela tiden. Och då kom även yttre tvångshandlingar som handlade om att förhindra att jag tappade något, till varje pris. Kontrollen växte sig enorm. Det började med att jag började kolla om allt var avstängt och låst på jobbet (tidigare har jag endast haft behovet av att dubbelkolla om allt var avstängt och låst hemma). Jag kunde gå tillbaka till jobbet för att dubbelkolla om jag hade dragit ut laddaren till mobilen, att jag verkligen hade släkt lampan, att dörren verkligen hade slagit igen. Ibland hade jag kommit mer är halvvägs hem när ångesten blivit för stor och jag kände mig tvungen vända tillbaka till jobbet. Tvångshandlingarna kom smygande, en tvångshandling här, en där. På cirka två månader hade mitt liv begränsats avsevärt. Sedan började jag att undvika slänga papper i papperskorgen då jag var rädd att jag skulle slänga något sekretessbelagt. Från att endast undvika att slänga papper, började jag undvika att slänga även andra saker och till slut kunde jag inte slänga något alls. Hemma lyckades jag kasta enstaka saker men endast efter en noggrann kontroll för att försäkra mig om att jag inte slängde något viktigt. Det hände också att jag gick igenom papperskorgen hemma om jag blev osäker om jag råkat slänga något. Därefter fick jag svårigheter att skriva journaler och även posta brev. Till slut vågade jag inte ens ta i något, för så fort jag tog i exempelvis en bok, en tröja, en cd, ett kuvert osv fick jag för mig att sekretessbelagt material skulle fastna på föremålet jag hade tagit i. Jag visste rationellt att ingenting skulle ”föras över” bara för att jag rörde vid en sak, men jag kunde inte förmå mig att ta i den ändå. Nu räckte det alltså inte längre att utföra tvångshandlingarna, de tog alldeles för lång tid och de kunde inte längre stilla min oro av att jag kan ha tappat något så jag lät bli att hamna i situationer som jag visste att jag inte kunde hantera. Jag började alltså undvika att göra vissa saker. Jag bad exempelvis min man att ta saker åt mig så att jag inte behövde röra något. När jag väl var tvungen att röra något tittade jag noga på mina händer på över- och undersida för att se att jag inte hade något i eller på händerna. Var min man med mig bad jag honom titta med och bekräfta att jag inte hade något på eller i händerna och att jag inte hade ”överfört” något till det föremål jag hade rört vid. Jag frågade ofta ”om allt var ok, om jag inte tappat något mm”. På jobbet var jag dock utelämnad att klara saker själv. Enkla arbetsuppgifter som jag tidigare inte haft några problem med började ta allt längre och längre tid. På jobbet var det svårare att undvika saker, jag var ju tvungen att få saker gjorda. Tvångshandlingarna tog därmed längre och längre tid. Jag stannade ofta sent på jobbet för att hinna göra klart allt. Allt tog så oerhört lång tid. Problemet med att stanna kvar på jobbet efter att alla andra hade gått för dagen var att jag hade ansvaret att se till att allt var låst och avstängt innan jag gick vilket gjorde att jag kom hem ännu senare. Ibland kunde jag till och med få för mig att ett papper som låg ute på marken var mitt, att det var jag som hade tappat det. Rationellt visste jag ju att det inte var möjligt då jag inte ens hade gått förbi där pappret låg. Men det räckte inte, oron var så stark och ångesten gjorde att jag ibland var tvungen att plocka upp det och ta med mig det. Väl hemma efter noga genomgång av pappret kunde jag slänga det. Att gå igenom alla papper jag kom i kontakt med var oerhört tidskrävande, det kunde ta mig upp till 15 minuter per papper om inte mer. Ju fler papper, ju större bunt desto svårare var det och därmed tog det även längre tid. Det är svårt att förklara hur en genomgång av papper kunde se ut, och alla känslor som välde fram samtidigt. Vanligtvis när man får ett papper i handen kan jag tänka mig att man tittar på det relevanta, alltså läser rubrikerna, skummar igenom texten, tittar på eventuell bild. Baksidan av samma papper brukar man vanligtvis inte bry sig om, man kanske vänder pappret lite snabbt för att se om det även finns text/bilder på baksidan. För mig var inte själva innehållet i texten det viktigaste, om det inte var jag som hade skrivit texten så behövde jag inte gå igenom den. Men jag kollade igenom pappret från sida till sida, kors och tvärs över bladet, mellan raderna och på de vita marginalerna på sidan. Samma sak gällde även baksidan. Jag var rädd att så fort jag hade tagit i ett papper hade något som inte skulle ”fastnat” på det pappret. Realistiskt visste jag så klart att det inte var möjligt, och jag visste även att om något mot förmodan hade fastnat på pappret jag tog i, så skulle jag ha upptäckt det på en gång genom endast en snabb blick på pappret, men en blick räckte inte för mig. Ibland när jag hade kollat igenom framsidan av pappret, vänt på det för att kolla baksidan och var nästan klar med detta kunde jag börja tvivla - ”var det verkligen inget på framsidan” och så var det bara att börja om från början. När jag väl hade fastnat i tvångs- tanken/handlingen, var det svårt att komma vidare, jag kollade om och om och om igen, fram och bak, bak och fram, sida till sida, upp och ner, ner och upp. Det hade inte något slut. Och genom att jag kollade gång på gång blev det bara värre. Jag blev svettig, jag svettades om händerna. Oro, ångest, stress, skam, hjärtklappning och total hopplöshet, förtvivlan och panik var några av de känslor och åkommor som då höll mig sällskap. När jag skulle posta papper och behövde ett kuvert så var jag mycket noga med att endast vidröra det kuvertet och inget annat. Trots att kuvertet var nytt och jag visste att det inte innehöll något så var jag tvungen att noga kolla så det var tomt innan jag la in papper jag skulle skicka. Det jag var orolig över i dessa fall var att ett brev jag skulle skicka till en person råkade innehålla något sekretessbelagt om en annan klient. Trots den extrema kontrollen var det ingen som märkte vad jag höll på med, ingen som såg. Jag dolde mina tvångshandlingar väl. Jag hade alltid en ursäkt för varför jag behövde gå tillbaka så att jag kunde kolla om allt var avstängt, låst, om jag verkligen inte hade tappat något. Ursäkter som exempelvis ”jag har glömt mina vantar...” möjliggjorde det för mig att kunna gå tillbaka utan att verka konstig. När det var som värst skrek alla mina sinnen ”livsfara!” när jag bara såg ett papper och iom det blev jag i princip fången i mitt eget hem...