TVÅNGS- TANKE/HANDLING OCH UNDVIKANDE

Kommentera
Under tiden jag var sjuk hade jag svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna göra vissa saker igen. Jag visste att dessa saker egentligen inte var omöjliga att utföra eftersom jag hade utfört dem innan jag blev sjuk. Innan jag blev sjuk kunde jag... slänga skräp, gå in i en bokaffär, bläddra i böcker, posta brev, handla, prova kläder i affären, gå på bio. Förut kunde jag gå av bussen utan att behöva vända mig om en gång...två...tio gånger. Innan jag blev sjuk kunde jag sitta på bussen och läsa tidningen eller en bok istället för att hela tiden tänka på vad jag behövde kontrollera så att jag kände mig säker på att jag inte lämnade kvar något. När jag var sjuk kunde jag inte göra dessa saker och många, många... många fler. Jag var så rädd för att tappa/ lämna kvar något... att jag till slut undvek att gå till vissa platser, ta i vissa saker, gå bredvid... eller i närheten av vissa saker. När tvångstankarna kom ”tänk om jag tappat sekretessmaterial?”... ”tänk om jag råkat slänga med sekretessmaterial när jag slängde mitt tuggummi?”... ”kollade jag under/ bredvid papperskorgen så att jag inte tappade sekretessmaterial bredvid den när jag slängde mitt tuggummi?”... ”hade jag något sekretessbelagt i mina händer... innan jag tog ut tuggummit ur munnen och när jag skulle slänga det i papperskorgen?”...... och när tvångshandlingarna tog för lång tid och när de inte räckte till för att försäkra mig om att jag faktiskt inte hade slängt något som jag inte skulle slänga... då började jag att undvika... undvika att exempelvis slänga saker. Jag undvek att slänga saker överhuvudtaget för om jag inte gjorde det då fanns det ju ingen risk att jag av misstag skulle slänga något som jag absolut inte skulle. Till slut räckte det inte att jag undvek att slänga saker eftersom jag fick för mig att jag kan ha slängt något bara för att jag gick förbi en papperskorg. Så jag började undvika att gå nära papperskorgar... jag kunde då gå en omväg för att inte gå förbi en papperskorg. Och så fortsatte det... till slut var det inte mycket jag kunde göra... jag undvek det mesta. Jag visste att innan jag blev sjuk kunde jag göra alla dessa saker, men nu var de helt omöjliga att utföra. Innan var de varken jobbiga eller särskilt tidskrävande ... jag utförde dem reflexmässigt... utan att tänka så mycket på vad jag gjorde (exempelvis hade jag ett skräp jag behövde slänga så slängde jag det bara). Men när jag var sjuk var något så enkelt som att slänga en tepåse helt omöjligt. Och trots att jag var medveten om hur det var förut var det omöjligt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna göra det igen. Det är svårt att förklara hur enkla vardagliga saker, som jag tidigare utförde ”bara av farten” kunde kännas helt omöjliga att utföra när jag var sjuk. Min rädsla för att tappa något var oerhört stor och ångesten var paralyserande. För att förhindra att jag tappade något och mina katastroftankar skulle bli till verklighet började jag kontrollera saker i min omgivning för att till varje pris förhindra att det jag var så rädd för skulle kunna inträffa. Kunde jag förhindra att jag tappade något så skulle mina katastroftankar inte bli till verklighet. Denna kontroll uttryckte sig i tvångshandlingar både inte och yttre. När tvångshandlingarna inte räckte började jag undvika saker för att förhindra att något hemskt skulle hända. Allt detta väckte mycket oro, ångest, smärta, rädsla, tårar och ibland även ilska. Ibland tänkte jag att jag måste vara galen... jag visste oftast att min rädsla för att tappa/ slänga något viktigt var obefogad... för hur kan jag råka slänga med något när jag bara slänger något så litet som ett tuggummi?! Hur kan jag slänga något genom att endast röra vid en papperskorg eller går nära den!?! Men rädslan för att det kunde finnas en risk... att det faktiskt skulle kunna hända... gjorde att jag inte vågade chansa. Jag vågade inte chansa att röra vid en papperskorg... för rörde jag papperskorgen så skulle jag kanske kunna tappa något... och då skulle något hemskt kunna hända. Det kunde jag inte riskera.